Att skapa spänning och att fånga läsaren handlar om att skapa förväntan, oro och nyfikenhet.
I denna skrivövning handlar det om att ge en föraning om vad den fortsatta berättelsen skulle kunna handla om och beskriva känslan som en karaktär upplever.
Det börjar hos dig – din fantasi och din känsla som du ska förmedla till läsaren.
Ett övergivet skjul:
Här finns något hotfullt. Kanske något övernaturligt, smittsamt eller gamla, gömda minnen?
Bara du (och kanske även din karaktär) vet vad som gömmer sig i skjulet.
Din uppgift är att beskriva hur karaktären upplever/anar det hotfulla i skjulet.
Presentera alltså en föraning, ge ledtrådar av vad som kan finnas här.
Skapa stämning!
Tips! Använd gärna ett nära berättarperspektiv för att öka känslan av närvaro.
Berätta gärna hur övningen gick i en kommentar!
En kort början fick jag till:
Magnerverna krampade när jag fick syn på det. Huset stod kvar. Jag hulkade och ville kräkas. Minnen drabbade mig som en chockvåg och kraftig yrsel gjorde att jag dråsade rakt ner i backen. Jag hamnade på rygg i det höga gräset. Jag blickade rakt upp i den gråmulna himlen. En regndroppe landade på min panna. Det kittlade när vätan från droppen spred sig över huden. Med ett stön reste jag mig upp, höll om ryggslutet med bägge händerna. Jag stirrade på byggnaden. Insåg att det inte var mer än ett skjul. Det hade jag inte förstått. Under tiden. När jag emellanåt befunnit mig ute hade det alltid varit mörkt. Jag tog ett steg närmre. Önskade att jag inte gått ensam. Trots det drogs jag ditåt. Det var som om jag var fastsurrad i byssjan och nu stod någon och ryckte hårt i repet. Ett steg till.
Snyggt!
Du har verkligen fått till stämning och spänning!
Naturen gömde huset. Den försökte med grenar och slingerväxter dölja sanningen. Här hade det hänt. Hon hade svårt att glömma. Några år till och det skulle inte finnas några spår. Hon hoppades att det gällde hennes själ också. En darrning for genom hennes kropp när hon insåg att den lilla förtorkade växten på farstutrappan var en ros. Hade han varit här?
Spänning och romantik… kommer de att ses igen eller är det försent?
Fint skrivet!
Var var jag? Hur hade jag kommit hit?
Taxiresan hem efter pubrundan, jag hade varit yr och mått illa. Visst hade chauffören hjälpt mig när jag kräktes i vägrenen, gett mig något att dricka.
Vad gjorde jag i skogen?
Yrseln fick mig att famla efter stöd, en tallstam, skrovlig, fuktig. Det regnade, mer än ett duggregn.
Huset framför mig, mest ett förfallet skjul. Hade jag varit här förut! Men nej, det hade jag väl kommit ihåg…
Regnet tog i. Jag måste komma inomhus. Av nån anledning var jag barfota. Fötterna sjönk ner i mossan, vassa kottar och kvistar fick mig att snubbla.
Det var något med skjulet. Dörren som inte var riktigt stängd. Illamåendet steg upp i halsen, pulsen, bultandet i bröstet, kallsvetten.
Nu öste det ner, men jag tvekade. Dörren, mörkret som skymtade. Var jag på väg in – eller hade jag nyss kommit ut?
Jag vände mig om. Skogen tät och mörk. Ingen öppning i muren av barrträd. Inga ljud förutom regnets brus.
Eller, jo, ett svagt knarrande från skjulet. Nu stod dörren på glänt. En rörelse, som ett dimstråk eller en skugga.
Jag ville inte. Jag ville inte! Men något – annat än ösregnet – tvingade mig fram mot det mossiga halvt överväxta rucklet.
Jag var väntad.
Sakta, med ett kvidande, gled dörren upp och mörkret rörde sig, böljade inför mina trötta, svidande ögon.
Jag hade inget val. Skogen bakom min rygg var obeveklig, hade tätnat, tryckte på.
Jag var lammet, jungfrun, duvan.
Två regnhala trappsteg, benen tunga, ett steg över tröskeln.
Jag föll, omslöts, krampade.
Skriket. Mitt skrik gällt och genomträngande när stråk av eld och is tvingade sig in genom huden, in i kroppen, i hjärnan, i hjärtat och lungorna.
Rösten.
”Vi har väntat dig länge. Det är dags…”
Spännande text!
Vill ju veta vad som händer sen 😉